Jag satt i sängen med knäna uppdragna under hakan. Mascaran hade runnit, jag liknade en panda och håret hade blivit fuktigt av tårarna. Som en blöt hund satt jag och hade blicken fäst på The Empire State Building. Louis satt i köket och gjorde något. Jag brydde mig, egentligen, men jag fick inte. Jag förbjöd mig själv. Visst, han är skitsur på mig. Men ärligt? Om det här är min dröm.. fast fan, egentligen... är Louis min dröm.
Jag undrade om han grät, eller om han satt iskall där. Jag satte på musik. "Same misstakes - One direction". Då hörde jag fotsteg och Louis kom och ställde sig och kollade på mig.
"What?" sa jag tyst. Jag kollade inte på han, utan ut. Men han visste att jag såg han ändå.
"If you're crying over this, then it probably means that you like me." sa han och satte sig framför mig på sängen.
"Yeah.. isn't that pretty obvious?" fick mina läppar fram. Dom formade inte ens orden, bara mumlade ut dom.
"So why did you do it? I mean if you like me.."
"Gah! Because I wanted to!" avbröt jag och nu formade mina läppar orden tydligare.
"I'm gonna be really annoying and repeat "wanted" "
"I want you more.." viskade jag sött.
"Can you look at me baby?" sa han och flyttade sitt huvud mot min blick. Jag pustade ut i ett flin och kollade ner på mina sockor och sen på honom.
"You're a really sweet guy, Louis. And if you're lucky, You'll never see me again."
"No no no, I don't want to hear that.."
"I'm not good at this stuff, relations, talking. And I don't want to lie anymore."
"Good, don't." sa han helt avslappnat.
"Wait what?"
"Listen sweetie. You're Gorgeous, You're sweet. You have the greatest personality, and you're mine."
"Am I? Yours?"
"Why shouldn't you be? Every couple have their up's and down's. Maybe we were to insecure, worried, maybe we even thought a liiiittle to much. What if this was our down?"
"I hate downs... But there's actually one thing I love about them.." sa jag och kollade ut igen, förbi Louis.
"And what is that?" sa han.
"It can only go up" sa jag och kollade på han, mötte hans ögon, och log stort. Han andades ut och jag kollade på han.
"So, you're staying here?" frågade han.
"Ah hell no!"
"What? why did you change?"
"Someone talked to me, looked in my eyes and I fell in love. And also... a very importand friend of mine, told me to never let you go. And he was so damn right, I'm not letting you go because of a fight" sa jag och en tår föll ner. Han satt tyst och en tår föll ner på hans kind. Efter ca 35 sekunders tystnad öppnade jag munnen.
"What? why did you change?"
"Someone talked to me, looked in my eyes and I fell in love. And also... a very importand friend of mine, told me to never let you go. And he was so damn right, I'm not letting you go because of a fight" sa jag och en tår föll ner. Han satt tyst och en tår föll ner på hans kind. Efter ca 35 sekunders tystnad öppnade jag munnen.
"Would you please say something?" sa jag gråtandes och skulle kyssa honom när han puttade tillbaka mig.
"Wait. You should know, that if you even touch me, I'm not letting you go!" sa han gråtandes. Då kollade jag förtvivlat på honom, men sen slängde jag mig om hans hals.
"It feels so right.." viskade jag kramandes.
"But, I have a secret, and you HAVE to keep it" sa jag och drog honom ifrån mig och kollade djupt in i hans ögon.
"What is it..?"
Kommentera