"Swear that you wont tell anyone?" upprepade jag för 5 gången.
"Yes." sa han varje gång.
"Okay.. Louis.. I'm pregnant"
"Oh shit" sa han tyst.
"Yeah..."
"Are you sure?"
"100 %.."
"100 %.."
"we only slept once.."
"8 weeks ago, before you went back to London"
"so it's my baby?"
"You're having a babie"
"You're having a babie"
"You want this?"
"Of course! I mean, all my mood swings, everything. I'm pregnant Louis."
"Of course! I mean, all my mood swings, everything. I'm pregnant Louis."
"You can't hide it forever.." sa han.
"No but, for now. Let it stay between us okay?"
"Sure" sa han. Mitt förtvivlade ansiktsuttryck försvann och ett leénde spred sig snabbt på mina läppar och jag slängde mig om hans hals igen. Han föll bakåt och höll om mig hårt.
"Sure" sa han. Mitt förtvivlade ansiktsuttryck försvann och ett leénde spred sig snabbt på mina läppar och jag slängde mig om hans hals igen. Han föll bakåt och höll om mig hårt.
~ 2 dagar senare ~
"Before we go, I need to do something, I'll be back in 20 minutes"
"Wait Inna!" ropade Louis men jag studsade upp för trapporna i våran byggnad. Louis sprang efter.
Nic satt i solen på byggnaden brevid. Det var 3 meter emellan byggnaderna.
"Nic! Hey!" ropade jag och han kollade up på mig.
"Inna what tha hell!!" ropade Louis innan han såg Nic. Nic gick och ställde sig på kanten och det gjorde jag med.
"I'm sorry.." började jag.
"You should be glad that it's a gap betweeen us. Because I could have killed you" sa han och jag fick inte fram ord.
"You will get that chanse if we meet again.. Because I'm still a cop, and I'm moving to London. I'm sorry Nic."
"Sorry is a strong word that's used way to much. It's worn."
"Don't do that, don't push me away"
"I'm sorry Inna."
