"Swear that you wont tell anyone?" upprepade jag för 5 gången.
"Yes." sa han varje gång.
"Okay.. Louis.. I'm pregnant"
"Oh shit" sa han tyst.
"Yeah..."
"Are you sure?"
"100 %.."
"we only slept once.."
"8 weeks ago, before you went back to London"
"so it's my baby?"
"You're having a babie"
"You want this?"
"Of course! I mean, all my mood swings, everything. I'm pregnant Louis."
"You can't hide it forever.." sa han.
"No but, for now. Let it stay between us okay?"
"Sure" sa han. Mitt förtvivlade ansiktsuttryck försvann och ett leénde spred sig snabbt på mina läppar och jag slängde mig om hans hals igen. Han föll bakåt och höll om mig hårt.
 
~ 2 dagar senare ~
"Before we go, I need to do something, I'll be back in 20 minutes"
"Wait Inna!" ropade Louis men jag studsade upp för trapporna i våran byggnad. Louis sprang efter.
Nic satt i solen på byggnaden brevid. Det var 3 meter emellan byggnaderna.
"Nic! Hey!" ropade jag och han kollade up på mig.
"Inna what tha hell!!" ropade Louis innan han såg Nic. Nic gick och ställde sig på kanten och det gjorde jag med.
"I'm sorry.." började jag.
"You should be glad that it's a gap betweeen us. Because I could have killed you" sa han och jag fick  inte fram ord.
"You will get that chanse if we meet again.. Because I'm still a cop, and I'm moving to London. I'm sorry Nic."
"Sorry is a strong word that's used way to much. It's worn."
"Don't do that, don't push me away"
"I'm sorry Inna."
 
 

Jag satt i sängen med knäna uppdragna under hakan. Mascaran hade runnit, jag liknade en panda och håret hade blivit fuktigt av tårarna. Som en blöt hund satt jag och hade blicken fäst på The Empire State Building. Louis satt i köket och gjorde något. Jag brydde mig, egentligen, men jag fick inte. Jag förbjöd mig själv. Visst, han är skitsur på mig. Men ärligt? Om det här är min dröm.. fast fan, egentligen... är Louis min dröm.
 
Jag undrade om han grät, eller om han satt iskall där. Jag satte på musik. "Same misstakes - One direction". Då hörde jag fotsteg och Louis kom och ställde sig och kollade på mig.
"What?" sa jag tyst. Jag kollade inte på han, utan ut. Men han visste att jag såg han ändå.
"If you're crying over this, then it probably means that you like me." sa han och satte sig framför mig på sängen.
"Yeah.. isn't that pretty obvious?" fick mina läppar fram. Dom formade inte ens orden, bara mumlade ut dom.
"So why did you do it? I mean if you like me.." 
"Gah! Because I wanted to!" avbröt jag och nu formade mina läppar orden tydligare.
"I'm gonna be really annoying and repeat "wanted" "
"I want you more.." viskade jag sött.
"Can you look at me baby?" sa han och flyttade sitt huvud mot min blick. Jag pustade ut i ett flin och kollade ner på mina sockor och sen på honom.
"You're a really sweet guy, Louis. And if you're lucky, You'll never see me again."
"No no no, I don't want to hear that.."
"I'm not good at this stuff, relations, talking. And I don't want to lie anymore."
"Good, don't." sa han helt avslappnat.
"Wait what?"
"Listen sweetie. You're Gorgeous, You're sweet. You have the greatest personality, and you're mine."
"Am I? Yours?"
"Why shouldn't you be? Every couple have their up's and down's. Maybe we were to insecure, worried, maybe we even thought a liiiittle to much. What if this was our down?"
"I hate downs... But there's actually one thing I love about them.." sa jag och kollade ut igen, förbi Louis.
"And what is that?" sa han.
"It can only go up" sa jag och kollade på han, mötte hans ögon, och log stort. Han andades ut och jag kollade på han.
"So, you're staying here?" frågade han.
"Ah hell no!"
"What? why did you change?"
"Someone talked to me, looked in my eyes and I fell in love. And also... a very importand friend of mine, told me to never let you go. And he was so damn right, I'm not letting you go because of a fight" sa jag och en tår föll ner. Han satt tyst och en tår föll ner på hans kind. Efter ca 35 sekunders tystnad öppnade jag munnen.
"Would you please say something?" sa jag gråtandes och skulle kyssa honom när han puttade tillbaka mig.
"Wait. You should know, that if you even touch me, I'm not letting you go!" sa han gråtandes. Då kollade jag förtvivlat på honom, men sen slängde jag mig om hans hals. 
"It feels so right.." viskade jag kramandes.
"But, I have a secret, and you HAVE to keep it" sa jag och drog honom ifrån mig och kollade djupt in i  hans ögon.
"What is it..?"
 
 

Jag stängde sakta dörren och stog med ansiktet mot den.
"Inna is that you?" ropade Louis.
"I'd guess so.." viskade jag. Men han stog nu bakom mig och hörde.
"Are you exited?" sa han.
"about?" sa jag frågande.
"London..." sa han lite frågande. Jag vände mig om och sängde nycklarna på bordet.
"About that..." sa jag och nickade att han skulle sätta sig ner. Han kollade på mig. Uttryckslöst. Som om han visste exakt vad jag skulle säga.
"I'm.." började jag.
"You're not going.." sa han och stirrade ner i bordet.
"Exactly..." sa jag tyst och kollade bort. 
"Why?" sa han sen efter en stund.
"I..."
"I think I'm worth an.." började han.
"You are! But i'm not ready to tell you.."
"Ready?! Since when is this about beeing ready?!" snäste han nu irriterat.
"Since now!!"
"I didn't kiss you at the airport for this!!" väste han och ställde sig med händerna på bordet och lutade sig mot mig.
"Since when is this about a kiss?!" snäste jag och ställde mig upp.
"Since now!!" svarade han.
"Louis, I'm not a cop anymore"
"What's that supposed to mean..?"
"It means that i'm a runner!"
"Runner?" han smakade på ordet.
"I know what you think..."
"No.. What I think and what you belive is diffrent. I'm thinking 100 times worse. How could you?"
"It's wasn't easy to..."
"Wasn't it? Wanna bet"
"Okay.. But I mean It's so exiting!!" sa jag glatt.
"It really is huh?"
"Louis..."
"Inna.. I'm not mad. I'll just leave you feeling quilty. Because I'm leaving you and you're not getting me back that easy." sa han och en tår rann ner.
"But Lou!!" sa jag när han började gå mot sängen.
"This is not the Inna I wanted" sa han och såg på mig med uttrycket på bilden.
"You don't alwayd get what you want Louis!"
"No? I noticed that.."